Det här lilla bustrollet sätter verkligen våra tålamod på prov just nu. Hennes 2års trots har gått i perioder ett bra tag nu men den senaste tiden har den tagits till en helt ny nivå.
Idag har varit en sämre dag och jag är helt slut, känner mig som en zombie. Idag har jag faktiskt längtat till kvällen då barnen gått och lagt sig. Mitt tålamod sätts på prov gång på gång men det ligger verkligen på gränsen att jag vill bryta ihop vissa stunder. Idag ville jag sätta mig ner med huvudet i händerna och gråta vid ett flertal tillfällen, mest för frustration men även för att jag varit tvungen att ryta till mot lillan och jag gillar det verkligen inte.
Tycker inte om att behöva höja rösten och bli arg på lillan, men ibland behövs det och hon måste förstå att det finns gränser och att vissa saker får konsekvenser (typ att hon inte får gå ut och leka, får inte se pippi..). Mellan dom här utbrotten så är hon precis som vanligt och emellanåt en liten ängel. Men sen kommer dom där utbrotten från ingenstans, hon gör såklart saker hon vet att hon inte får och testar oss.
Men det värsta av allt är när hon tar ut det på lillebror, stackars liten som inte ens kan försvara sig själv. Då blir jag arg, men mest ledsen och besviken inombords. Hon kan dyka upp och närma sig lillebror som sitter i sin babysitter, dra ner den så det blir ordentligt gung och hans huvud flyger upp och ner i den (vet inte hur många gånger vi sagt åt henne att hon bara får gunga honom försiktigt). Hon är medveten om att hon inte får göra så, men lite nu och då gör hon det ändå. Det jobbigaste just nu är när lillan går fram till lillebror och klappar till honom hårt på huvudet. Imorse nöp hon även till honom i kinden. Vi tvingar henne att komma och säga förlåt och pussa lillebror när hon har gjort illa honom och förklarar att man måste vara snäll, man får inte slåss osv… Hon vet att hon gjort fel, men hon har ändå gjort det flera gånger. De flesta gångerna hinner jag hindra henne men ibland är hon för snabb då det kommer utan förvarning.
Som tur var är hon för det mesta väldigt snäll och gullig mot sin lillebror, hon säger att hon tycker om honom, ger honom pussar & kramar, hämtar leksaker till honom och försöker få honom att skratta. Hon är en underbar storasyster och så duktig för att vara så liten, men det gör ont i mammahjärtat när hon ger honom en smäll eller man ser att hon försöker göra det. Jag förstår att det här är en period som alla små barn går igenom, de testar helt enkelt sina gränser. Jag hoppas att det går över snabbt… Kommer bli gråhårig innan jag är 30 i den här takten.
Jag förstår verkligen att det känns jobbigt ibland. Glöm dock inte att det är för hennes eget bästa när du höjer rösten och sätter gränser och regler. Hon är liten och behöver hjälp att skilja mellan rätt och fel. Av vad som framgår här på bloggen och på din insta verkar det som att du och Ali gör ett fint jobb med lillan så det är bara att kämpa på även om det är jobbigt! Du höjer ju rösten av kärlek.
Massor med kärlek och styrka!