För 3 år sedan var vi allihop på en familjeresa i Turkiet och firade din 70 årsdag, älskade Morfar. Hade förväntat mig att vi skulle fira dig i många år till, men så blev det inte. I stället sitter jag och tänder ett ljus på din födelsedag och hoppas att du har det bra uppe i himlen tillsammans med mormor. Nu är det snart 6 månader sedan du togs ifrån oss, det känns som om det var igår jag fick meddelandet från mamma. Jag var i Piteå och bröt ihop framför Ali. Det värsta var att kvällen innan hade jag tänkt skicka iväg ett sms till dig och skriva att du är en riktig krigare som kämpar på och att du tillslut skulle vinna kampen mot cancern. Och att jag älskar dig.
Jag skickade aldrig smset för att det var så sent på kvällen och jag ville inte väcka dig, tänkte att jag skulle skicka det dagen efter i stället. Jag vaknade upp tidigt dagen efter, gråtandes och helt förstörd. Du hade varit med i min dröm och tog ett farväl. Tog snabbt upp min mobil för att höra av mig till dig och såg då ett sms av mamma som skrivit att du somnat in… Allting stannade upp och jag blev helt tom.
Jag ångrar att jag inte skickade smset trots att det var sent, jag var inte redo för det här. Jag hade hoppet uppe om att det skulle vända och att du skulle bli bättre, men sen kraschade allting. Jag önskar att jag hade vetat om graviditeten tidigare, så du hade fått veta att du skulle få ett barnbarnsbarn. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på att vår lilla bebis aldrig kommer få träffa dig. Det här kanske blev ett dystert inlägg, men jag skrev det som fanns i mina tankar just nu.
Grattis på födelsedagen Morfar, idag skulle du ha blivit 73 år. Hoppas du har det bra uppe i himlen och att du blir firad ordentligt.
Vet att du vakar över oss tillsammans med mormor, himlens finaste änglar.
