Det är inte så lätt när man får dåliga besked som man inte alls förväntat sig.
Igår kväll fick jag dåliga nyheter och bröt ihop i soffan, det var inte alls ett samtal jag väntade mig. När någon i ens familj eller närhet gör sig illa vill man bara bryta ihop och gräva ner sig ett tag.
Att vara ovetande om en person kommer klara sig eller inte måste vara det jobbigaste, väntan på ett samtal med förhoppningsvis goda besked. Att känna sig försvarslös och inte kunna göra något annat än att be och hoppas att det blir bra.
Vaknade upp och förväntade mig ett missat samtal eller sms om hur det gått. Ingenting. Har fått veta att han klarat sig genom äånatten och att vi bara kan fortsätta avvakta och hoppas på det bästa. Jag försöker vara stark och hålla mig positiv, det kan alltid bli bättre. Men tanken om det värsta gör sig påmind i bakhuvudet, vill inte tänka på det. Måste hålla humöret uppe för lillan, hoppas innerligt att det går bra. Vill att du ska finnas vid liv och må bra i många år till, och få träffa vårt kommande barn ♡
Om det blir glest med uppdatering så vet ni varför, det är jobbigt just nu och mina tankar finns någon annanstans.
