Ida Hilli

Dessa sömnlösa nätter börjar ta ut sin verkan nu, några dagar går bra men tillslut känner man sig som en zombie. Även om jag är den som alltid tagit både läggningen (för att hon vägrar somna utan bröstet) och morgonen (för att jag är morgonpigg) så har jag klarat mig rätt bra i över ett år. Kan inte påstå att jag har sovit många hela nätter sedan lillan föddes, kan nog räkna upp dom på en hand – men jag klagar inte. Hon har perioder då hon sover bättre och perioder då hon sover desto sämre, nu är vi inne i en av de sämsta perioderna än så länge.

Oroliga nätter, vakna flera gånger per natt – ibland minst en gång i timmen, inget som duger, ligga fastklistrad på bröstet hela natten, vara klarvaken mitt i natten, gråta hejdlöst och dessutom vakna tidigare än vanligt på morgonen. Huvvaligen, nu börjar jag känna mig trött. Man känner sig inte riktigt som en människa dessa dagar, men  man måste ändå fungera som vanligt – lillan tar inte hänsyn till att man är trött utan ska upp och leka som vanligt ♡

Såna här stunder förstår jag att det skulle underlätta om nattningen skulle fungera för båda föräldrarna. Vi skulle kunna turas om att ta nätter och mornar, få sovmorgon emellanåt. Känner att jag måste få till det här med nattningen, min enda lösning är att amningen måste bort. Det har varit fantastiskt att amma och jag är glad att det har gått bra redan från första stund, för det mesta har det varit väldigt mysigt (inte när hon får för sig att man ska bitas). Men nu känner jag mig färdig. Med tanke på att lillan sov så bra den enda natten hon valde att somna utan bröstet så är det kanske lösningen. Vi har trots allt ammat i snart 14månader, betydligt längre än vad jag hade trott innan lillan föddes.

Vet att jag har skrivit här förut de senaste dagarna att jag tänkt ta tag i det här att sluta amma för att vi ska få sova bättre. Sanningen är att jag gav det ett ärligt försök igår när hon skulle sova, det blev kaos. Jag försökte verkligen natta henne utan bröstet, hon fick välling, jag försökte vagga henne till sömns, sjöng för henne osv men ingenting dög. Hon blev argare och argare och bara skrek och var helt hysterisk. Jag gav det kanske 45min innan jag kände mig helt förstörd, klarar inte av att höra lillan så ledsen och dessutom pga att jag tagit bröstet ifrån henne. Jag tog fram bröstet och försökte ge henne det, men nu var hon minsann så arg men samtidigt så så trött att hon inte ens ville ha det utan fortsatte bara sitt utbrott. Det slutade med att jag kände mig som en hemsk mamma och bröt ihop och grät mängder tillsammans med lillan. Tillslut fick jag henne att lägga sig i min famn och ta bröstet, efter många om och men så somnade vi båda två. Jag gav upp det där försöket, det kändes inte värt att ta fighten just då.

Jag ska göra ett nytt försök imorgon, kanske ta en kvällspromenad och hoppas att hon somnar i vagnen och sedan sover resten av natten när vi burit upp henne. Åtminstone någon av oss måste vara redo för att det här ska fungera. Ni får gärna komma med tips.