Idag är det ett år sedan min älskade morfar gick bort. I flera år kämpade han mot cancern som kom och gick, men tillslut orkar inte kroppen mer. Min morfar var en riktig krigare, en otrolig förebild. Jag saknar honom så. Är glad att jag fick 24år med honom, det har gett mig många glada minnen.
Jag hade dock önskat att lillan fått träffa sin gammelmorfar. Jag önskar att jag hade vetat om min graviditet tidigare så han hade fått veta att hans första barnbarn väntade hans första barnbarnsbarn…
Jag kommer ihåg begravningen som om det vore igår, jag har nog aldrig varit så ledsen och otröstlig (var bara 4år när mormor dog, så kommer inte ihåg så mycket). Bara några dagar innan begravningen hade jag fått reda på att jag var gravid, vi hade fortfarande inte berättat för våra familjer. På begravningen satt jag bara och tänkte på att morfar aldrig skulle få chansen att träffa lillan & lillan skulle aldrig få chansen att träffa sin gammelmorfar. Det gjorde otroligt ont i hjärtat.
Idag har vi varit på graven och tänt ljus, även lillan var med.
