Det är något som jag har riktigt svårt för. Nu syftar jag främst på att lämna lillan på dagis. Men även när hon var yngre tyckte jag ibland att det var jobbigt att vara ifrån henne, även om hon kanske bara skulle vara hos våra föräldrar i någon timme. Jag är nog den som har mest separationsångest.
Idag var en jobbig lämning igen, det har varit lite varannan dag. Igår gick det hur bra som helst, hon hade knappt tid att säga hejdå till mig innan hon skulle springa iväg och leka. Imorse sa hon ”mamma följa med” när vi skulle gå in på avdelningen.. Gick in med henne till hennes avdelning där fröknarna och de andra barnen var, hon började gråta, sa att mamma skulle vara med och jag försökte förklara att jag skulle åka och träna och att vi hämtar henne senare. Hon var så ledsen när hon förstod att jag skulle gå, pussade henne hejdå och hennes favorit fröken tog över. Jag gick snabbt mot utgången och försökte visa mig stark, bad de ringa om hon inte blev lugn snart. Har inte fått något samtal under dagen så det är säkert som tidigare att hon släppt det efter knappt 5min och leker som vanligt…
Men det känns så hemskt att gå ifrån sitt barn som är ledsen. När hon gråter och vill vara med mamma… Samtidigt vet jag att man inte ska dra ut på sitt ”hejdå” när man lämnar, det blir oftast jobbigare för alla. Hon har det bra där och när vi hämtar henne vill hon sällan gå hem. Men det är blandade känslor.
