Ida Hilli

Såhär typ 3 månader efter min förlossning så kommer förlossningsberättelsen, man brukar väl säga bättre sent än aldrig? Jag har helt enkelt inte tagit mig tid att skriva förrän nu, kanske lite dumt att vänta så länge med tanke på att jag typ har förträngt en del och kommer inte ihåg exakt allting (blev nog lite mycket lustgas ibland). Så det blir nog en mer sammanfattande berättelse.
___________________________________

Fredagen den 26 juni klev jag upp tidigt som vanligt och startade dagen med en lång dusch medan A fortfarande sov. Jag klädde på mig och satte mig sedan i soffan för att ta på mig sockarna (ett projekt att hitta fötterna när man är gravid). Plötsligt känner jag hur det blir blött i byxorna. Skyndar mig in till toan och ser att trosorna är genomblöta, min första tanke var ”har jag kissat på mig?”. Tvättar mig, hämtar ett par nya trosor och byxor från sovrummet där A ligger och sover och tänker inte mer på saken utan börjar göra frukost.

Sedan händer det igen. Inte förrän nu börjar jag förstå att det kan vara vattnet som gått. Det är ju trots allt mer än 3 veckor kvar till bf. Jag börjar bli nervös och ringer till mamma för att få lite råd och höra om hon tror att det kan vara vattnet som gått. Blir lite lugnare efter samtalet och bestämmer mig för att det kanske kan vara bra att ringa till förlossningen och fråga om råd hos dom. Först går jag in till sovrummet för att hämta nya trosor och byxor för andra gången, då vaknar A till och frågar vad som händer. Jag svarar lugnt ”jag tror att mitt vatten har gått” och förklarar hur det har gått till. Haha, stackars A.. Vilket sätt att vakna till.

Efter att ha klätt på mig igen så ringer jag till förlossningen där jag förklarar att jag tror att mitt vatten har gått. De vill ha in mig på en undersökning och ber mig komma in på någon timme.

Att gå omkring hemma och känna att det rinner lite vatten till och från kändes ju allt annat än fräscht. Hur som helst så satte vi oss i bilen och körde mot förlossningen som endast ligger typ 5min bort med bil. Jag sitter på sidan i bilen för att jag inte vill riskera att det ska bli vattenfläckar på sätet, det var ju inte så längesen vi hämtade vår nya bil. Kommer ihåg att jag mest gnällde om hur obekvämt det var och att det kändes som att jag hade kissat på mig. Kliver ut ur bilen och känner hur det fortsätter komma vatten, så där går jag bredbent mot förlossningen medan Ali filmar mig på Snapchat och uppdaterar folk om vad som händer.

Inne på förlossningen får vi rätt snabbt träffa en barnmorska som ställer frågor och konstaterar att det är en tidig vattenavgång. Eftersom jag inte har börjat få några värkar så blir vi hemskickade men vi ska återkomma dagen efter för igångsättning alt tidigare om värkarna sätter igång av sig själv. Shit, här slår det oss att om ett dygn kommer vi troligtvis få träffa vår bebis. Vi åker hem i chock, helt uppspelta och vet inte riktigt vad vi ska ta oss till. Jag hoppar in i duschen igen och försöker bara ta det lugnt, ladda upp med mat osv. Ali åker iväg och inhandlar lite smått och gott att ha med till förlossningen. Dubbelkollar bb-väskan för säkert 5e gången och försöker mentalt förbereda oss på vad som kommer hända även om vi båda förväntat oss att det skulle ske tidigare. Jag hade gissat på att bebis skulle komma 2 dagar innan vattnet gick, jag var hyfsat nära. Magkänslan hade inte helt fel. Vi hade i alla fall hunnit storstäda, storhandlat osv några dagar tidigare, det var lite som att vi omedvetet gjorde oss klara för det här.

Vi tog det lugnt, åt mat och bara myste resten av dagen och kvällen. Jag drack en hel del koppar hallonbladste den dagen i hopp om att värkarna skulle sätta igång av sig själv. Ingenting hände så jag gick och la mig, hade dock svårt att somna eftersom mina tankar var någon annanstans. Så mycket som snurrade runt i mitt huvud, skulle jag snart få träffa mitt barn och bli mamma? Lyckades somna till slut men vaknade runt 03 med värkar…


Sista bilden på magen den 26/6…